take this life
In Flames grymt samspelta
Metal
In Flames
Scandinavium, lördag
Publik: 7 863.
Bäst: När taket faktiskt lyfter i The Quiet place.
Sämst: Lite väl långa pauser mellan låtarna. Men då får man å andra sidan tillfälle att bygga upp förväntan till nästa.
Relaterat
In Flames. Hemmaspelning efter ett par års turnérande. Scandinavium. Det spelar ingen roll att Anders Fridén låter lite rosslig. Ni fattar hur bra det är.
Vi snackar bomber, videoprojektioner, en inledande Cloud Connected som får publiken på fötter, allsång, Pinball map, nära åtta tusen nävar som vägrar sänka sig – och detta bara den första kvarten.
Men innan vi fortsätter ska bara påminnas om att In Flames spelning i Göteborgs stora inomhusarena inte bara är deras egen förtjänst. De är denna gång en del av den ambulerande festivalenTaste of Chaos och har således inte mindre än fyra förband. Om dessa kan sägas att metalcore-akten Every Time I Die är en positiv överraskning som förtjänar en mindre, mer intim scen. Det gör av andra skäl Maylene and The Sons of Disaster också, och även – tyvärr – Dead By April, vars kassa ljud och poppiga metal ekar oväntat tomt i hallen.
De enda som fyller sin plats är de dundrande amerikanerna Killswitch Engage, och huvudbandet, såklart.
Och – igen – det där fenomenet med hemmaspelning. In Flames sjuka samspelthet, spelskicklighet och fingertoppsurval av låtar hade fixat grym konsert var som helst. Men hemma, första gången de headlinar i dröm-ishallen med känslorna utanpå, slår nya låtar som Delight and angers och äldre som Trigger hårdare. Stämningen i Come Clarity och The Chosen pessimist blir så tät att den går att ta på. Hoppandet i Only for the Weak får lokalpatriotiska muskler och mellansnacket blir sant gemenskapsskapande och hjärtvärmande.
Klart det hade varit synd om Jesper Strömblad inte kommit tillbaka och gästat en kväll som denna. Men inte bara han, utan alla borde få vara med om en sådan här magisk hemkomst, som bara Håkan Hellström annars kan ordna.
Det här är stort, storslaget, med The Quiet place, Take this life och My sweet shadow som svåröverträffad final. Man behöver inte ha följt In Flames mot allt större scener för att bli helt knockad. Men det hjälper kanske. Det är bara synd att det tar slut när gnistregnet slutat falla.
Sådana här tillfällen kommer bara en gång.
